Oskuldens Död

Efter en viss ålder, ca 36, blir många kvinnor riktiga bitterfittor. För de flesta kvinnor går det i perioder men tyvärr fastnar vissa kvinnor i bitterhetens träsk. Min teori är att kvinnor som inte får, eller rättare sagt upplever, regelbunden sex blir hormonellt påverkade, sexuellt frustrerade och till slut bittra. Tidigare har tillståndet kallats hysteria (kommer från grekiskans hyste'ra som betyder livmoder) och behandlades av Freud som en sexuell psykologisk sjukdom. I Sex in the City kallades det för att ha en deprimerad mus.

Men det är sällan någon talar om manliga bitterfittor. Den manliga bitterheten har andra orsaker än den kvinnliga. Den uppkommer hos män i 40 års åldern och i värsta fall fortsätter det in i 50 men avtar successivt fram till ungefär 56. Sen tar andra problem vid.

Så vad beror den manliga bitterheten på? Min teori kanske kommer att förvåna många kvinnor, men den är baserad på en djup analys och många, långa samtal med män genom åren.

Män som inte fått barn innan de är 40 år blir riktiga bitchar. De blir desperata och därmed bittra. Männen blir bitterpittar. Guds uppmaning -  "Föröken Eder!" - har liksom passerat förbi dessa män. Det spelar ingen roll att de kan sprida sin säd tills de dör. Män har nämligen också en biologisk klocka. Den är 10 år försenad, men finns där trots allt. Män är väl medvetna om att chansen att hitta en potentiell moder till deras barn minskar betydligt ju längre upp i åren de kommer. 50 är någon slags magisk gräns. Precis som 40 är för kvinnor.


En desperat mans desperata försök

Denna desperation lyser upp ibland. Den syns väl i nätdejtingens värld. Män som är strax över 50 döljer ofta sin riktiga ålder. De vill inte erkänna att de har passerat 50 sträcket. Varför? Jo, för att chansen att få en kvinna i 30 års åldern minskar. Det spelar ingen roll om dessa män verkligen vill ha barn men möjligheten måste finnas där. 

Så varför är dessa män så bittra då? Precis som kvinnor blir de bittra över livets gång. De är bittra för att det har passerat kvinnor förbi som, av olika orsaker, inte blev mödrar till deras barn. Jag har en vän som ständigt ältar och bitchar över att han efter ett decenium efter sin skiljsmässa fortfarande inte hittat en kvinna som kan föda honom ytterligare barn. Han vet inte om han verkligen vill ha barn, men möjligheten ska finnas där.

Jag har en annan vän som gifte sig med en karriarist som, trots att hon innehade en relativ hög ålder för att vara förstagångsföderska, absolut inte kunde tänka sig ha barn med honom. När han väl insåg detta och valde att gå blev han totalt ekonomiskt utblottad. Life sucks real bad ibland. 

En annan mycket god manlig vän har faktiskt hittat en yngre tjej, i 20-års åldern. Men tyvärr är hon kanske inte riktigt redo för barn ännu. Hur länge kan han vänta?

Ofta talas det om kvinnor som är i 40-års åldern och inser att den biologiska klockan ringer alarmerande högt. Nu har dessa kvinnor en möjlighet att åka till Danmark och bli inseminerade. Men vad händer med alla män i 40-års ålder som känner samma desperation? Var ska de ta vägen? Hur ska de göra?

Det kanske ligger nära till hands att påvisa möjligheten för att män rent fysiologiskt kan få barn i princip när som helst i livet. Men om det är så som jag hörde på radion för ett tag sedan, att män förverkligar sig själva genom sina barn medan kvinnor ser det mer som en naturens gång att få barn, är det inte så konstigt att män kan bli lika desperata som kvinnor och bittra över livet.

Det är inte lätt att vara man i detta tidevarv när kvinnor rent faktiskt har större valmöjlighet än män.

Läs mer om HBOs nya serie "Hung" om män och könsroller
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/snoppen-har-blivit-stjarna-1.946173

Rekommenderar även en rolig krönika om hur det är att vara pappa på stan - "Män är från Mars och pekmorsor från Blåkulla"
http://www.alltombarn.se/foraldraliv/sommarkronikorer-1.12409

Israels armé består av dess medborgare. De flesta män, oberoende yrke och samhällsklass, sätter på sig en uniform ungefär 45 dagar om året för att försvara sitt land. Att påstå att denna armé, och en israelisk myndighet i ett demokratiskt samhälle, skulle stödja och beivra en sådan inhuman aktion som organstöld, är en skymf mot hela landet och dess medborgare. Aftonbladets publicering inte bara luktar, utan rent av stinker, gamla antisemitiska inslag som ritual- och blodutgjutande barnamord. 

Donald Boströms påstående sågades av DN redan för 10 år sedan (se Expressen http://www.expressen.se/Nyheter/1.1680479/skandalen-som-skakar-aftonbladet-och-tva-regeringar). Inte ens Garthon eller den annars så anti-israeliska arabiska pressen har någonsin sänkt sig till att publicera sådan dynga som Aftonbladet har gjort. Att tidningens chefredaktörer inte reagerade på eller ens tog upp telefonen och slog en signal till ett antal experter på området för att undersöka dessa makabra påståenderna, påvisar bara deras inkompetens. Att kritiskt granska Israel är en sak. Men att publicera rena lögner, som dessutom har just traditionella antisemitiska påståenden, är något helt annat. 

Men visst har alla tidningar rätt att publicera vad som helst och det är upp till oss medborgare att reagera och debattera. Tyvärr skiljer sig den svenska regeringens inställning när det gällde publiceringen av Mohamedkarikatyerna som för några år sedan kritiserdes starkt av den dåvarande regeringen. Sverigedemokraternas hemsida stängdes till och med av efter utrikesministern Laila Freivalds påtryckningar. Var fanns den av hävd starka svenska yttrandefriheten då?

Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel är en skymf mot alla oss israeler, judar och andra medborgare av olika trosuppfattning som innerligt hoppas på den dag vi får uppleva fred mellan två grannstater, Israel och Palestina. Aftonbladet måste ta sitt ansvar för det grova misstaget att publicera en ogrundad artikel och offentligt be om ursäkt.
 
Än så länge fortsätter bråket utan till synes något slut
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3398115.svd
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5682503.ab
http://www.dn.se/nyheter/sverige/israel-i-storoffensiv-mot-sverige-1.936641
 

Igår var bio inplanerat. Jag och grabbarna skulle enligt plan se GI Joe på anrika Rigoletto (dags att renovera den biografen enligt mitt tycke) på Kungsgatan. Vi gick av bussen på Norrmalmstorg för att mamma, undertecknad, skulle hoppa in på Karen Miller och göra en snabbis, dvs snabbt titta in för att se om det fanns något spännande nytt. Snabbisar kan te sig olika i olika sammanhang.


Biblioteksgatan en vanlig sensommar lördag

Jag vet inte vad som hade hänt, men denna lördag eftermiddag hade Stockholm, och lite till, ockuperat Stureplan. Vissa flanerade med sina familjer, pausade på ett café eller tog sig ett trevligt glas vitt på Sturehof innan det var dags att dra vidare. Det rådde en familjär och, för en gång skull, mycket laid back stämning över det annars så uppsnofsiga och stressade Stureplan. 

Jag blev stoppad av en trevlig bekant som satt och inväntade sitt underbart söta sällskap. Medan mina smågrabbar frågade ut herrn i fråga, kom ett par andra, nära och kära, vänner som bor i Norge, förbi. Ungarna tröttnade snart på farbrorn och ägnade sig åt kändisspotting istället. Självklart med stor framgång. 

Undan för undan arbetade vi oss fram på Biblioteksgatan, förbi gamla bekanta, kollegor, affärskontakter och inte minst - hur ska man uttrycka detta på ett mer sofistikerat sätt - så kallade "strul". Vissa stannade man upp för att utbyta några ord med, medan andra log man bara till. 

När vi väl hade kommit fram till biografen upptäckte vi en lång kö som sträckte sig ända ut på Kungsgatan. Detta var ju självklart oacceptabelt för en kärring som jag. Den olidliga situationen resulterade i att jag trängde mig fram i den långa kön för att fråga kassörskan om de möjligtvis inte hade en till anställd att avvara för försäljning av biljetter. Men tyvärr stod SF helt oförberedda denna helg. Skäms SF!

Min lilla familj tog ett gemensamt beslut att strunta i filmen för att istället ägna sig åt shopping och fortsatt kändisspotting. När vi väl kom hem satte jag på Facebook och fick direkt en fråga på chatten:
"Vad gjorde du med Skanskas VD idag?" 
Döm om min förvåning eftersom jag visste att min vännina låg med en svår baksmälla i soffan och kunde inte ta sig utanför sin dörr. Efter mycket enträgen utfrågning från min sida avslöjade hon sin källa.

Tydligen hade hennes vänninas man, som jag inte kände innan en drink på Sturehof för några veckor sedan, uppmärksammat mig och direkt informerat min vännina på soffan. Min vänninas vännina, dvs den uppmärksamme mannens fru, arbetar nämligen som jurist på Skanska. Denna kvinna fick höra talas om mig första gången för ett tag sedan efter en incident som jag hade på en fest med hennes chef och som jag kallar för "Rullgardinmannen" (Rullgardinmannen är en rolig erfarenhet och historia som jag får ta en annan gång). Vi utbytte erfarenheter genom min vänninas telefon. Hängde ni med? Om inte är det fullkomligt förståeligt eftersom det är så skvaller sprids i stan - genom omvägar. Men läs gärna om detta stycke, och denna gång saktare.

Hur kommer det sig då att Stureplan var fyllt till bredden igår eftermiddag. Min teori är att folk äntligen har tröttnat på natur och "landet". Istället ville man insupa den härliga stadsatmosfären och återse sina bekanta. Att flanera är en gammal tradition som absolut inte ska underskattas. 

Sammanfattningsvis kan tilläggas att, som vi alla vet, Stockholm är en mycket liten stad. Det går inte ens att släppa sig på ett tyst sätt utan att bekantas bekanta bekanta känner till det. Men det är väl det som gör Stockholm så gemytligt och familjärt.

Ha en fortsatt trevlig helg med era familjer och vänner!
     

Sommaren tar sina sista andetag för året och jag sitter på en tom badplats strax utanför stan medan ungarna skriker exalterat i vattnet. Kan inte riktigt bestämma mig om jag ska svara på alla kommentarer angående mitt inlägg om omskärelse, som fortfarande kommer in, eller om landets stora räddsla för religion eller om jag ska skriva om om något lite mer lättsamt.

Jag har nämligen blivit tillfrågad (det är en stor ära) om att skriva om schemalagd sex. Ni vet, det där fantastiska rådet som alla experter ger: 
Träna upp apetiten på sex och schemalägg därför er sexrelation. Planera in en viss tidpunkt i veckan för sex and stick to it.

Detta härliga råd brukar rikta sig primärt till småbarnsföräldrar som inte har tid för sex eller för de par som har tappat stinget. Jag kan tänka mig att det berör de flesta människor i undre-, mitt i- och övre medelåldern.  

Ämnet kom upp under ett samtal med tjejgänget, as usual. Vi undrade alla om dessa sexexperter menade på fullaste allvar att schemalagd sex skulle leda till ökad sexlust. En av tjejerna berättade att hon hade sex med sin man mellan kl. 6 och 8 på lördagsmorgonen, innan ungarna vaknar, enligt sexterapeutens inrådan. Att paret i fråga har en sexterapeut var det ingen som ifrågasatte, inte ens höjde ett ögonbryn för. Det låter väl sunt - eller? Man använder sig ju av all annan expertis så varför inte denna?

I mitt stilla, lite berusade, tillstånd och sinne såg jag detta par framför mig. Kl. 05:30 vaknar hon, går till badrummet och borstar tänderna, lägger på make-upen, fixar håret, sätter på sig korsett, stay-ups och sina svarta 15 cm klackar. Allt medan mannen, som redan har hunnit raka, duscha och fixa till sig drar fram leksakslådan för att höja stämningen ännu ett snäpp. I don't think so. 

Det är nog mer troligt att de båda vaknar 07:38 efter att ha hört ungarna bråka om fjärrkontrollen. Mamma och pappa tittar på varandra och kommer då på att det är lördag och dags att jobba på den sexuella lusten och sitt förhållande. Dags att ställa upp. Hur tänd blir man inte bara på tanken av likanande morgonsex?!

Jösses, säger jag bara! Det är inte konstigt att 50% av alla förhållanden spricker med liknande råd. Själv har jag gjort my fair share av försök till lite temperaturhöjning under mina förhållanden. Jag har t ex gått på stångdans kurs. Yes! Fan, kan Shakira så kan jag. Jag kände mig dock som en 500 kilos flodhäst på höga klackar som försökte klänga sig fast på en mässingsstång för att sen snurra runt och landa på fötter på ett lätt och sexigt sätt. Allt medan blicken säger "Jag vill ha dig. Nu!". Hur detta "Nu!" skulle gå till i praktiken spelar mindre roll i denna situation. Av tio lektioner fixade jag två.


Behövs inga kommentarer här

Jag vet inte vad som är bästa sättet att hålla igång på. Det är för komplicerat. Självklart måste man "jobba på det". Men det viktigaste av allt är att på alla sätt och vis sexuellt objektifiera och därmed bekräfta varandra.

Lycka till med kursvalet i höst!

Men tanke på dagens många reflektioner om SAS framtid vill jag börja med mina egna upplevelser. Att SAS flygningar till Malmö och Göteborg är halvfulla medan Malmö Aviations är fulla förstår jag fullkomligt. Trots vissa förseningar är det en fröjd att flyga med Malmö Aviation. Det vore trevligt att någongång, då och då, inte ens varje gång, få se en flygvärdinna anställd på SAS le. Åtminstone ett sånt där påklistrat amerikanskt leende som hör jobbet till.
För er som inte läst dagens tidningsartiklar rekommenderas dessa två
http://www.dn.se/ekonomi/brakforlust-for-sas-1.929243
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3340215.svd

Hur som helst satt jag på ett försenat plan igår tillbaka till Stockholm och läste Expressen. Jag läser kvällspress i pappersformat endast under flygniningar, tågresor eller tråkiga bilfärder. Även denna gång utgjorde tidningen en del lättsamt nöje. Men så hamnade jag på dagen krönika som var skriven av Marcus Birro (http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1669129/marcus-birro-kanns-bra-att-hata-hela-varlden). Jag har inte läst Birro innan, utan har endast obeserverat honom som en side kick till Lennart Ekdal på tv. Inte ens då gjorde han så stort väsen av sig. Men jag har förstått att mannen har sålt in sig i de svenska vardagsrummen, vilket jag i sig, ser upp till.

Eftersom jag inte har läst Herr Birro förrän nu kan jag tyvärr inte uttala mig om hans författarskap. Men krönikan andades bekräftesebehov. Detta vore helt i sin ordning om han inte skulle ha beklagat sig över sin djupa depression. Birro tycker synd om sig själv. Han var ledsen för att någon hade gjort honom illa. Hela den gråtfärdiga krönikan avslutades med förmedlingen att Birro älskar även dig. Madonna Mia! Lite till och det skulle låta som Michael Jackson i Göteborg under Dangerous konserten - "I Love Youuuuuu!", och vi skrek tillbaka; "We love you toooooo, Michael". 


Citatet är hämtat ur August Strindbergs pjäs "Ett drömspel". I pjäsen kommer guden Indras dotter ner till jorden för att uppleva människornas livsvilkor. Som ett ledmotiv för pjäsen upprepar Indras dotter gång på gång "Det är synd om människorna".

Get real, för fan! Det är inte synd om dig eller någon annan vuxen som väljer sin tillvaro. Det är en lycka att kunna välja. Jag är absolut en av dessa happy people som tycker att alla tyck-synd-om-mejare, borde ta sig i kragen, rycka upp sig och sluta vara så förbannat deppiga. Alla deppar då och då. Alla förlorar sitt flow och går ner sig i en negativ spiral. Men vissa faller lägre ner än andra. Kanske lite för långt ner.

Lyft blicken! Sträck ut armarna och ta tag i valen, lyckliga människa. Lev livet! Ta och res lite i utvecklingsländer och se hur livet kan te sig på andra håll i världen. Ta ett snack med den förkrossade kvinnan som förlöste sitt så efterlängtade men döda barn. Lyft häcken och hälsa på ett cancersjukt barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus som redan i tidig ålder känner till hur dödens andedräkt luktar. Sånt ger perspektiv på livet.  

Kräftor, pajer, ostar, snapsar, vin och choklad på en terrass över Stockholms takåsar med tjejerna och Blondies "One way or another" i bakgrunden. Kan en augustikväll bli mer idealisk?


http://www.youtube.com/watch?v=74xiXRxkKxc&feature=related (One way or another, Blondie live)


I skrivande stund är det för tidigt på dagen att djupare gå in på alla spännande, intressanta och insiktsfulla meningsutbyten gårdagskvällen medförde. Men ett samtalsämne fastande dock - Katalysatorer.  

Vi var alla rörande överens om vikten av att så snabbt som möjligt skaffa sig en katalysator vid behov. En katalysator är alltså en man, eller kvinna för de som prefererar detta kön, som ska förälska sig i dig, bekräfta dig, förnöja dig på alla sätt och vis och som du sedan endast har positiva minnen från. Kalatysatorn behöver inte vara den personen som du utbyter tankar och har intressanta diskussioner med. Det är nästa steg. En katalysator har ett enda syfte - att ta ut dig ur dina minnen, tidigare vanor och in i ett nytt liv. Lägg gärna till en jag-klarar-mig-själv-låt and you are set to go.

Detta är inte snällt. Detta är överlevnad!

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Karin Boye, ur De sju dödssynderna, 1941

I Irvine, California, gick jag ut en söndag morgon, egentligen var det nog närmare tolv än någonting annat, för en promenad runt de två konstgjorda sjöarna som fanns i området. Varenda buske, träd och gräsmatta var perfekt trimmade och skurna. Alla hus var målade i de obligatoriska tre olika nyanserna av beiget. Hade man riktig tur kunde man se ett Road Island färgat hus och hade man riktig, riktig tur såg man ett blå-grått. Solen sken ungefär 357 dagar om året och allt var perfekt ordnat för den högre medelklassens behov.


Woodbridge Lake (en av två konstgjorda sjöar) Park in Irvine, California

Där gick jag, med en överlevnadsbar huvudvärk efter en fin partykväll och med ett dåligt samvete över att jag inte hade tagit mina småttingar till parken kl. 10 såsom jag hade lovat. Nu fick min man göra det istället och han var inte glad för det. 

Plötsligt kommer hon, min granne. Den alltid unga, joggande, vältränade, välfriserade och leende Mrs Susan Blitz. Även denna gång joggade hon. Susan hade tre barn och "a hubby" som hon "took care of". Två dagar innan fick jag se den av henne nymålade fondvägg i barnrummet. Den var perfekt och professionellt dekorerat med ett stort, blått, vackert hav med fiskar och alla andra tillhörande objekt. Susan fullkomligt älskade Martha Steward och var en frekvent konsument i hobbyaffären i det lokala lilla centrumet några kvarter bort.

Nu kom denna fantastiska kvinna joggande emot mig med sitt stora, bländvita leende och uttalade de välkända och högt ljudande amerikanska orden medan hon vinkandes passerade förbi mig:
"Hi, How are you? (ännu större leende). Have a nice day!"

"Nice day, my ass!", tänkte jag. Jag hade en baksmälla utan dess like, mitt hår stod åt alla håll och kanter, min man och jag hade inte haft sex på flera månader och jag var på en rak sträcka mot en skiljsmässa (utan att veta om det just då). Hur kunde hon ha det så bra? Och tre barn? Att hennes man aldrig var hemma var ingenting jag funderade över. Så var det ju bara.

Förhållanden är svåra. Det är aldrig bländande vitt, hur mycket många än försöker att få det att se ut. Jag känner inget "perfekt" par. Att två individer, med bagage och olika slags spöken, ska hålla ihop livet ut är en oerhört svår uppgift. Det krävs hårt arbete, mycket hårdare än i det professionella livet, och frågan är om vi ens vågar eller vill utföra vad som krävs. Ibland behöver man rota mycket djupare i sig själv, där det gör riktigt ont, för att kunna ta itu med nuet.

Under min skiljsmässa sa en numera mycket nära vän till mig något mycket klokt.
"Jag kan ge dig kärlek, men styrkan och energin hittar du hos dig själv"
Jag tror att han menade något annat när han sa det till mig, med effekten blev en rejäl omskakning och en livslång lärdom.
Visst erhåller man mycket styrka och energi genom den kärlek man får från sin partner och älskare, även från sina barn. Men primärt måste den komma från det inre jaget. Det måste finnas inombords annars kan man inte ge, vilket är något man måste göra i en relation. Att ge är nog det viktigaste av allt.

En annan viktig sak som jag har lärt mig är att man måste vara snäll. För ett tag sedan sa en man till mig att han söker en kvinna som är snäll. Först skrattade jag lite hånfullt åt detta uttryck - snäll. Hur mesigt låter inte det?  Samtidigt kunde jag inte släppa ordet. Jag har verkligen funderat och har till slut kommit fram till att han hade rätt. Det är klart att man måste vara snäll mot varandra. Det handlar inte om att vara god, i motsats till ond. Det handlar istället om att Inte glömma bort, vara omtänksam och hänsynsfull. Inte göra och säga saker som gör ont. And the bridge goes both ways

Hur patetiskt, enkelt och självklart låter inte det? Jag tror dock att det är bland det svåraste som finns i det dagliga livet. Det är mycket enklare att ta varandra för givet, att inte ha tid för omtänksamhet, uppmärksamhet, stöd, beröring och fina ord. Det är mycket lättare att köra på i 110 som vanligt. Fan, man är ju the power couple och det ser ut att gå hem ...

Plötsligt rör man inte vid varandra utom med piskande ord och i värsta fall även slag. Plötsligt önskar man vara någon annan stans, i någons bekräftande och varma famn, långt bort från det eländiga trasslet som hör vardagen till. Plötsligt står man där, i en skiljsmässa eller med en flaska i handen istället för sin älskades hjärta. 

Så, för alla er som lever i fullkomlig lycka idag, ska ha eller har barn, går in i en ny relation eller jobbar hårt på att få ihop er samexistens - Var snälla mot varandra. Ta hand om varandra och ge mycket av allt.

Lyssna på det här:

http://www.youtube.com/watch?v=jfz1hJZP