Att det ska vara så förbannat, jävla svårt?!

I Irvine, California, gick jag ut en söndag morgon, egentligen var det nog närmare tolv än någonting annat, för en promenad runt de två konstgjorda sjöarna som fanns i området. Varenda buske, träd och gräsmatta var perfekt trimmade och skurna. Alla hus var målade i de obligatoriska tre olika nyanserna av beiget. Hade man riktig tur kunde man se ett Road Island färgat hus och hade man riktig, riktig tur såg man ett blå-grått. Solen sken ungefär 357 dagar om året och allt var perfekt ordnat för den högre medelklassens behov.

Woodbridge Lake Park in Irvine, California
Woodbridge Lake (en av två konstgjorda sjöar) Park in Irvine, California


Där gick jag, med en överlevnadsbar huvudvärk efter en fin partykväll och med ett dåligt samvete över att jag inte hade tagit mina småttingar till parken kl. 10 såsom jag hade lovat. Nu fick min man göra det istället och han var inte glad för det. 

Plötsligt kommer hon, min granne. Den alltid unga, joggande, vältränade, välfriserade och leende Mrs Susan Blitz. Även denna gång joggade hon. Susan hade tre barn och "a hubby" som hon "took care of". Två dagar innan fick jag se den av henne nymålade fondvägg i barnrummet. Den var perfekt och professionellt dekorerat med ett stort, blått, vackert hav med fiskar och alla andra tillhörande objekt. Susan fullkomligt älskade Martha Steward och var en frekvent konsument i hobbyaffären i det lokala lilla centrumet några kvarter bort.

Nu kom denna fantastiska kvinna joggande emot mig med sitt stora, bländvita leende och uttalade de välkända och högt ljudande amerikanska orden medan hon vinkandes passerade förbi mig:
"Hi, How are you? (ännu större leende). Have a nice day!"

"Nice day, my ass!", tänkte jag. Jag hade en baksmälla utan dess like, mitt hår stod åt alla håll och kanter, min man och jag hade inte haft sex på flera månader och jag var på en rak sträcka mot en skiljsmässa (utan att veta om det just då). Hur kunde hon ha det så bra? Och tre barn? Att hennes man aldrig var hemma var ingenting jag funderade över. Så var det ju bara.

Förhållanden är svåra. Det är aldrig bländande vitt, hur mycket många än försöker att få det att se ut. Jag känner inget "perfekt" par. Att två individer, med bagage och olika slags spöken, ska hålla ihop livet ut är en oerhört svår uppgift. Det krävs hårt arbete, mycket hårdare än i det professionella livet, och frågan är om vi ens vågar eller vill utföra vad som krävs. Ibland behöver man rota mycket djupare i sig själv, där det gör riktigt ont, för att kunna ta itu med nuet.

Under min skiljsmässa sa en numera mycket nära vän till mig något mycket klokt.
"Jag kan ge dig kärlek, men styrkan och energin hittar du hos dig själv"
Jag tror att han menade något annat när han sa det till mig, med effekten blev en rejäl omskakning och en livslång lärdom.
Visst erhåller man mycket styrka och energi genom den kärlek man får från sin partner och älskare, även från sina barn. Men primärt måste den komma från det inre jaget. Det måste finnas inombords annars kan man inte ge, vilket är något man måste göra i en relation. Att ge är nog det viktigaste av allt.

En annan viktig sak som jag har lärt mig är att man måste vara snäll. För ett tag sedan sa en man till mig att han söker en kvinna som är snäll. Först skrattade jag lite hånfullt åt detta uttryck - snäll. Hur mesigt låter inte det?  Samtidigt kunde jag inte släppa ordet. Jag har verkligen funderat och har till slut kommit fram till att han hade rätt. Det är klart att man måste vara snäll mot varandra. Det handlar inte om att vara god, i motsats till ond. Det handlar istället om att Inte glömma bort, vara omtänksam och hänsynsfull. Inte göra och säga saker som gör ont. And the bridge goes both ways

Hur patetiskt, enkelt och självklart låter inte det? Jag tror dock att det är bland det svåraste som finns i det dagliga livet. Det är mycket enklare att ta varandra för givet, att inte ha tid för omtänksamhet, uppmärksamhet, stöd, beröring och fina ord. Det är mycket lättare att köra på i 110 som vanligt. Fan, man är ju the power couple och det ser ut att gå hem ...

Plötsligt rör man inte vid varandra utom med piskande ord och i värsta fall även slag. Plötsligt önskar man vara någon annan stans, i någons bekräftande och varma famn, långt bort från det eländiga trasslet som hör vardagen till. Plötsligt står man där, i en skiljsmässa eller med en flaska i handen istället för sin älskades hjärta. 

Så, för alla er som lever i fullkomlig lycka idag, ska ha eller har barn, går in i en ny relation eller jobbar hårt på att få ihop er samexistens - Var snälla mot varandra. Ta hand om varandra och ge mycket av allt.


Jag vill passa på att tacka Nils och Catherine för att jag fick komma in i er familj, för era stora hjärtan och för att ni gjorde min helg så varm. Det här inlägget är tillägnat er.


Lyssna på det här:

http://www.youtube.com/watch?v=jfz1hJZP


Rätt och fel - vem bestämmer?

Det är bra med debatt i ett öppet och demokratiskt samhälle. Jag är oerhört tacksam för att jag har fått växa upp i ett fritt land där allt är möjligt att göra och säga. Jag är därför en stark anhängare av att skydda våra demokratiska rättigheter.

Jag förstår de starka reaktionerna gällande religion, tro och speciellt omskärelse. Det är dock synd att vissa inte respekterar andras åsikter och skyddar sin trångsynthet genom att vilja slänga ut och, i värsta fall, döda sina medmänniskor. Vi har redan sett flera exempel på vad denna slags trångsynthet kan leda till i Nazi-Tyskland, under Stalin, Pol Pot, Mao Zedong och för att inte glömma vad som hände för inte så länge sedan i forna Jugoslavien. Det finns säkert fler exempel.

 
En av världens största mördare

Jag har valt att visa alla kommentarer som kommer in på min blogg. Att bemöta åsikter och reflektioner på ett rationellt sätt är ett av våra skydd mot mördande ideologier.

Vill också här passa på att kommentera mitt förra inlägg och påminna om att omskärelse görs på alla gossebarn i USA. Vad är det som säger att det svenska sättet att resonera om omskärelse är klokare eller bättre än det amerikanska?

Återigen, tack för alla kommentarer och åsikter. Fortsätt gärna!

Jag omskar mina söner

Kan inte låta bli att lägga in mitt ord i debatten om traditionell omskärelse av pojkar. Så fort man nämner ordet omskärelse här i landet kramar alla män, fysiskt eller mentalt, sitt könsorgan och föreställer sig själva utan sin gudagivna förhud. Ofta får man höra ord som könsstympning, misshandel och dessutom jämförs denna omskärelse med kvinnlig omskärelse.

Kvinnlig omskärelse där man tar helt eller delvis bort klitoris och lämnar kvar ett litet hål för urinering är något helt annat. En omskuren man kan fortfarande ha samlag utan att plågas. Han kan fortfarande njuta av sex (sen tvistas det om det är lika känsligt och bra). Kvinnlig omskärelse har ingenting med religion att göra och används främst för att kontrollera kvinnans sexuella drift och frihet. Så vari ligger likheten?

Jag har två pojkar, båda omskurna. En född i Sverige och en i USA. Den ene omskars hemma, enligt den judiska traditionen och den andra på sjukhus i USA. Ingen av oss föräldrar är religösa, fadern är dessutom ateist, men omskärelsen var fortfarande viktigt för mig.

Det var viktigt att mina pojkar inte bara föddes in i den judiska kulturen utan även att de upplevde tillhörigheten. Att tillhöra en grupp ingår i den individuella identifikationen och är viktig inte bara under uppväxttiden utan även när man är vuxen. Att tillhöra en grupp är något positivt. Vi tillhör alla olika grupper i olika sammanhang.

Jag, som de flesta föräldrar, älskar mina två pojkar och skulle aldrig någonsin vilja skada dem. Jag kan dö för mina barn och vill ge dem det bästa som finns. Jag vill att de ska leva lyckliga, vad det nu innebär, och att de njuter av det livet har att erbjuda. Just därför valde jag att omskära mina pojkar. Det finns ingen motsats här överhuvudtaget.

Min äldsta pojke omskars i vardagsrummet på Blekingegatan för snart 11 år sedan. Eftersom han var förkyld på åttonde dagen, då omskärelsen egentligen skulle genomföras, fick vi vänta i några dagar innan vi kunde bjuda in familjen på denna högtidsdag. Min förstfödde skulle namnges, omskäras och därmed ingå i förbund med gud och det judiska folket. Det är lika stort som att döpa sitt barn och symboliserar ungefär samma sak. De flesta svenskar är ateister men döper ändå sina barn därför att traditionen och kulturen påbjuder det.

Mohelen, den som genomför omskärelsen enligt judisk tradition, var utbildad, godkänd och hade tillstånd från Socialstyrelsen. Han började med att berätta om traditionen av omskärelse och dess betydelse. Min far som höll i min nakne son la honom på bordet. Mohelen läste en bön, drog ut förhuden och men en steriliserad skalpell skar han snabbt av en liten bit hud. Det hela gick på några sekunder. Jag tog min son i min famn och ammade honom. Efter en stund var han lugn igen och efter några dagar var han helt och hållet återställd. Inga komplikationer, inga problem att kissa, inga konstigheter.

Ja, det gjorde säkert ont som tusan på min lilla baby för han grät ju och det var hjärtskärande. Det var ett offer som jag som mor var beredd att göra.

Min andra son föddes som sagt i USA och jag fick skriva på ett papper som intygade att jag absolut inte ville att han skulle omskäras innan vi blev utskrivna från sjukhuset. Detta eftersom alla pojkar i Californien blir omskurna på löpande band, medan jag önskade att min son skulle omskäras på åttonde dagen såsom traditionen bjuder. Jag valde dock att omskära min yngste son på sjukhus. På åttonde dagen la läkaren la min nakne pojke i en speciell ställning som höll fast hans ben och armar. Därefter sprutades lokalbedövning in runt hans lilla penis. En slags attrapp sattes på som förhuden drogs igenom och därefter skars förhuden av. Hela operationen tog ungefär en halvtimma från början till slut. Jag tror inte att själva proceduren gjorde ont utom kanske själva nålsticken vid bedövningen. Han grät inte så mycket när bedövningen släppte heller. Inga komplikationer inträffade och han var helt återställd efter några dagar, precis som min förstfödde.

Skulle jag göra om det? Ja. Men inte på sjukhus. Det tog mycket längre tid och såg oerhört plågsamt ut. Däremot skulle jag aldrig någonsin tillåta någon outbildad, icke godkänd person utföra omskärelsen. Säkerhet är A och O. Om jag inte skulle kunna omskära mina barn på ett säkert sätt i Sverige skulle jag åka till ett land där det är tillåtet och därmed säkert. Det är därför viktigt att det finns fler utbildad och godkänd personal i Sverige. Det finns oerhört få judar i Sverige och det kanske räcker med en godkänd sk "mohel" men det finns desto fler muslimer. Det ska vara lika självklart för muslimer, judar, kristna och ateister att behålla sina goda traditioner och kultur. Det skiljer trots allt inte så mycket mellan oss monoteister.

Läs gärna artikeln i DN om omskärelse och främst varför omskärelser måste utföras av läkare eller legitimerad och godkänd personal.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/har-man-sett-ett-stympat-gossebarn-1.918223

http://www.dn.se/nyheter/manga-lakare-vagrar-utfora-omskarelse-av-unga-pojkar-1.918069

Storlek kolossal

Jag ska försöka vara mer seriös i mitt nästa inlägg, men jag kan bara inte låta bli. Är just nu på väg ner till mina fantastiska vänner i Höganäs nere i Skåne. Efter att förgäves ha spanat efter snygga bilar med vackra människor i, beslutade jag mig för att ta upp datorn och läsa Expressen för lite underhållning. Det vore oförlåtligt av mig om jag inte delade med mig av denna upptäckt.

Expressens och Aftonbladets nätupplaga är ett fantastiskt avbrott i vardagen. De passar på jobbet, bussen (för oss med nätuppkoppling i mobilen), hemma framför TV:n och nu även i bilen. Man kan lita på att det alltid finns något roligt att läsa. Och se, även denna gång, har Expressen inte svikit sina läsare.

Läs och njut av frågan daterad 23 juli från en man vars sambo, efter ett samtal paret emellan, införskaffat en dildo -storlek kolossal.

http://blogg.alltombarn.se/katerina/

Gällande de snygga bilarna med de vackra människorna i förväntar jag mig en ändring när vi börjar närma oss Torekov. Men man kan aldrig vara säker.

Nätdejting - ett samtidens fenomen

Din chef är där, din shrink, din advokat, din revisor och din gynekolog - samtidigt.  Många anonymt medan andra stoltserar med bild.

Det hela går ut på att få det andra könet att fastna för lite ord. Sedan skickas fler ord fram och tillbaka. Därefter följer en eller två bilder, helst i olika poser och situationer, och sen träffas man. Som kvinna behöver man inte ens lägga ut sin bild för att få olika intressenter. Det är därför bra att veta vad man vill ha och absolut inte vill ha. Var lika picky som i baren - i nyktert tillstånd.

För en säljare och marknadsförare är den första biten rätt enkel. Catchy rubrik och kort, inbjudande presentation. Vid eventuell vidare kommunikation gäller det att accentuera och dölja. Man slänger ur sig lite passande och häftiga citat, några diktverser, briljerar med ett fåtal mycket dolda talanger och försöker framstå som allmänt djup men på ett lätt sexigt och flirtig sätt. Ni vet - Madonnan, Horan och Simone de Beauvoir i ett. Et voilà! Här är jag. The woman of your dreams.

Därefter följer steg nummer två - skicka bild. Vi är ju trots allt människor och den fysiska attraktionen har en viss betydelse. Om man är kille och har gjort ett bra förjobb i steg nummer ett, är det följande momentet ett mindre problem eftersom "kvinnor blir kåta genom öronen" (Marquis de Sade - den mannen visste).

Steg nummer två är ofta förnippat med ångest, nervositet och vånda. Speciellt för oss som valt att inte lägga upp en bild i sin presentation då vi inte vill synas på Stureplan med "Nätdejtare" tatuerat på pannan. Här har jag valt att exprementera och konstaterat att det säkraste är the-hot-mama-blicken-kortet. Ni vet den där bilden som man själv blir förvånad över. Vita lögner är ok, inget grövre.

Om allt fortlöper som det ska är det dags att träffas. Det är ingen idé att vänta för länge med första dejten. Man vet ju aldrig vad som döljer sig bakom orden om man aldrig träffas.

En gång nätdejtade jag en läkare, en psykiatriker, som dessutom var jude (Är man förvånad över kombinationen? I don't think so!). Jag tänkte direkt på hur glad min mamma skulle bli om jag skulle träffa en sådan man. Så, Woody Allen here I come! Det började med att jag fastnade för hans presentation och svarade därför på hans mail. Han besatt verkligen ordets gåva. Hans brev var intrigerande och fascinerande. Orden var enkla samtidigt som samansättningarna och kombinationerna var fantastiska. Han var som en Pushkin - enkel och vacker.

Efter ett tag skickade han mig ett fotografi där han satt tillbakalutad mot en vägg och skuggorna föll på ett romantiskt sätt över hans ansikte. Detta gjorde ju att man inte riktigt kunde urskilja hans ansiktsdrag. Men vem tusan brydde sig. Fan, det såg ju bra ut i övrigt! Jag erbjöd en dejt. Då kom första varningen. Han meddelande mig att han hade ett handikap, som inte syntes, och det var inte mentalt. How bad can it be, tänkte jag.

Till slut kom det fram att han inte tålde dofter vilket innebar att han inte kunde träffas inomhus. Nummer ett - jag använder parfym. Nummer två - jag är oerhört social vilket innebär att jag ständigt träffar folk inne som ute, på middagar och event. Totalt okompatibelt, helt enkelt. Men jag fortsatte, som den ångvälten jag är. Jag erbjöd Josefinas. Det är ju utomhus, trevligt och inte för intimt för en första dejt. Men nej, det gick heller inte. Vi träffades till slut på Rosedals trädgård - efter stängning.

Han såg långt ifrån lika bra ut som hans kort antydde. Men ok, det kan man väl leva med. Vi satte oss ner under ett äppelträd och han drog fram en påse nötter och en liten flaska cola som vi delade på.
"Jag har cancer", sa han med detsamma.
Can you, please, hold on with the heavy stuff until the second date, at least? Jag hade verkligen träffat Woody Allen, i svensk tappning. Jag är ledsen, mamma, det funkade inte.

Jag går inte ut på så många nätträffar.  Men då och då händer det. Det finns många, många konstiga typer där ute. Jag är troligtvis själv konstig. Man lever ju i sin egen verklighet. Jag trampade t ex rejält i klaveret genom att skriftligen skälla ut en rolig, trevlig och intressant man utan någon annan anledning än att han är man och jag hade PMS. Det finns inte en enda kvinna som inte förstår mig och eftersom vi utgör mer än 50 % av jordens befolkning behöver jag inte förklara mer än så.

En annan oförglömlig dejt var med en välkänd rikskapitalist i Stockholm. En mycket trevlig man som dessutom ser oerhört bra ut. Hans högsta önskan var och är att förvandla kvinnor till Barbiedockslikanande leksaker.


En levande Barbie

Allt började mycket bra. Vi pratade med varandra i telefon innan dejten och allt kändes i sin ordning. Han hämtade mig i sin Jagga och vi åkte till Raw på Rörstrandsgatan (bra dejting ställe faktiskt). Då Stockholm är en liten stad kom vi snabbt in på gemensamma bekanta som vi lätt skvallrade om. Han berättade om sina olika projekt, planer, intressen och jag självklart om mina. Allt förlöpte på som vanligt tills ögonblicket han erkände sin fetisch. Jag, som anser mig själv vara en relativt liberal person, lyssnade fascinerande på hur han ville förvandla mig, vilka kläder han skulle köpa till mig och vilka skor han ville se mig i (jag älskar skor). Men han ville absolut börja med att spruta in silikon i mina läppar.

Wow .... Bromsa in och backa.... Han ville göra mina läppar större? Jag som redan har naturligt mycket stora läppar skulle ju se ut som Yassir Arafat om jag sprutade in silikon i läpparna. Men herrn ville innerligt göra de ännu större. Efter ett tag tog jag en taxi hem. Kl 01:30 samma kväll kom det ett MMS med en bild på hans könsorgan. Hm?! Men, hey, det funkar kanske på en del?

Vi stöter på varandra då och då på Sturehof och Riche. Ger varandra en puss på kinden som man bör. Han är en mycket trevlig man. Så ifall det finns någon tjej där ute som vill bli omhändertagen och omgjord är det bara att skriva till mig så ska jag förmedla kontakten.  Jag hoppas innerligt att han hittar sin Barbie doll en dag.

Jag vet inte om detta sätt att dejta är så nytt ändå. Redan under medeltiden skickade man porträtt till varandra med budbärare och skrev brev fram och tillbaka. Det är tiden som gör skillnaden. Allt ska gå så mycket snabbare. Det ska "klicka", som det heter, innan man ens träffats. Dessutom finns nu möjligheten att "kolla upp" om ens dejt är ute och fortsätter söka på nätet vilket innebär att möjligheten av kontroll nu finns. "Jag har sett att hon är ute på nätet, fortfarande".

I det stora hela är nätdejting ett roligt fenomen. Det är ju trots allt ett av många sätt att träffa folk på. Jag tror dock att det bästa är att ständigt utöka sin bekanskapskrets, bjuda på middagar, gå på fester, vara allmänt social och sprida ut budskapet:
Jag är singel!

Till slut vill jag bara rekommendera en rolig artikel om hur man bör leva för att bli 113 år:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/varldens-aldste-man-dod-1.914071

Att vara en A Mensch

Nu är det dags igen. Kan inte hålla mig längre. Dags för lite exhibitionism, tankar, åsikter, upplevelser, egocentrism och allt annat som driver en att skriva och visa upp sin nakenhet inför andra.

Det har runnit mycket vatten under borarna sedan sist. Trots det beslöt jag mig för att använda samma namn på bloggen - Oskuldens Död - som förra gången eftersom dessa två ord säger mycket om oss människor. Vi är oskulder tills vi upptäcker något nytt som påverkar oss för resten av livet. Det kan vara en händelse, en upptäckt, en person. För en skribent eller författare måste väl det vara den våtaste drömmen av de alla. Att genom ord påverka någons liv. Det är ju trots allt bekräftelsen som driver oss människor.

Å andra sidan är det också ett stort ansvar. I helgen lyssnade jag på P O Enqvist sommarprat där han just beskrev ångesten över att som författare bära ett ansvar gentemot sina läsare och hur hans ord kan påverka andra människors handlande. 

Lyssna på P O Enqvist. Han är en intressant man:

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847644


Jag valde adressen "amensch" av en anledning. Förra gången jag bloggade beskrev jag vad en A Mensch är för något. Nedan följer ett beskrivande utdrag:

A mensch is someone to admire and emulate, someone of noble character. The key to being "a real mensch" is nothing less than character, rectitude, dignity, a sense of what is right, responsible, decorous. Rosten, Leo. 1968. The Joys of Yiddish

"För en tid sedan var jag i Uganda. Det var inte första gången. Men varje gång är en speciell upplevelse. Inte bara för den vackra naturen, allt är mustigt grönt, utan för alla människor man kan stötta på. Här kan man träffa hemmafrun Louise från Connecticut på Serena Health Club (ett fantastiskt spa), som en vacker sommardag, efter att ha sett en dokumentär om Ruwanda, tog sitt pick och pack, man och barn till Afrika för att bygga skolor mitt i buschen på gränsen mellan Ruwanda och Uganda. "I need a brake", sa hon innan hon gick in för en full-body treatment. Och vem kan säga emot?

På Café Pap träffade jag Oliver, en framgångsrik psykolog från London, på väg till Gulu i norra Uganda. Han hade blivit volontär för Oxfam och skulle hjälpa ungdomar att anpassa sig till "ett mer civiliserat liv", som han uttryckte det. Det var inte första gången han åkte till Gulu, men den här gången skulle han stanna i ett helt år och hade därför med sig sin hustru, en ekonom med ett arbete på Bank of Scotland. Medan vi väntade på våra latte berättade han om dessa ungdomar som hela sin barndom hade blivit sexuellt utnyttjade, slagna och exploaterade som soldater och slavar. Många av ungdomarna han träffade hade endast varit fem-sex år gamla (mina pojkar är sju och nio år gamla) när de hade kidnappats av LRA, Lord's Resistance Army. Nu var de unga män, 16-17 år gamla och skulle lära sig att leva ett "normalt" liv. Olivers mission var att "revive them", som han uttryckte det.
"

Att vara en A Mensch är något att eftersträva. Jag tror att det bor en A Mensch hos många av oss och ibland vågar vi släppa ut honom. Då lyser solen. Då gör vi gott, behandlar gott, känner gott. Vi hamnar i de levandes nirvana. Bekräftelsernas bekräftelse - "Du är god". Nu talar jag inte om altruism eftersom drivet fortfarande är själva bekräftelsen. Jag tror inte på altruism. Jag är säker på att till och med Moder Teresa gjorde sina gärningar för att få något tillbaka.

Men att vara "of noble character" är inte lätt eftersom man vid givandets ögonblick är som mest sårbar. Vi kan bli utelämnade, bekräftelselösa. Då gäller det att vara starkt. Så det är inte alla som vågar eller kan. Men det är nog många som försöker och det är bra.

Förra gången fick jag ett enormt gensvar på min blogg. För en bekräftelsefreak som jag, är ju detta sporren. Jag var och är oerhört tacksam för alla kommentarer, tankar och frågeställningar som uppkom, även i de fall jag hade en annan åsikt. Men som Evelyn B Hall skrev i "Votaires vänner" 1906:

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem."
(Många tror att det är Voltair själv som har sagt det. Men det är fel)


Evelyn Beatrice Hall, 1868 - 1919, skrev under pseudonymen S.G. Tallentyre

Jag hoppas innerligt att jag kommer kunna underhålla på samma sätt denna gång, och kanske lite till.

Enjoy!

RSS 2.0