Oskuldens Död

I Irvine, California, gick jag ut en söndag morgon, egentligen var det nog närmare tolv än någonting annat, för en promenad runt de två konstgjorda sjöarna som fanns i området. Varenda buske, träd och gräsmatta var perfekt trimmade och skurna. Alla hus var målade i de obligatoriska tre olika nyanserna av beiget. Hade man riktig tur kunde man se ett Road Island färgat hus och hade man riktig, riktig tur såg man ett blå-grått. Solen sken ungefär 357 dagar om året och allt var perfekt ordnat för den högre medelklassens behov.


Woodbridge Lake (en av två konstgjorda sjöar) Park in Irvine, California

Där gick jag, med en överlevnadsbar huvudvärk efter en fin partykväll och med ett dåligt samvete över att jag inte hade tagit mina småttingar till parken kl. 10 såsom jag hade lovat. Nu fick min man göra det istället och han var inte glad för det. 

Plötsligt kommer hon, min granne. Den alltid unga, joggande, vältränade, välfriserade och leende Mrs Susan Blitz. Även denna gång joggade hon. Susan hade tre barn och "a hubby" som hon "took care of". Två dagar innan fick jag se den av henne nymålade fondvägg i barnrummet. Den var perfekt och professionellt dekorerat med ett stort, blått, vackert hav med fiskar och alla andra tillhörande objekt. Susan fullkomligt älskade Martha Steward och var en frekvent konsument i hobbyaffären i det lokala lilla centrumet några kvarter bort.

Nu kom denna fantastiska kvinna joggande emot mig med sitt stora, bländvita leende och uttalade de välkända och högt ljudande amerikanska orden medan hon vinkandes passerade förbi mig:
"Hi, How are you? (ännu större leende). Have a nice day!"

"Nice day, my ass!", tänkte jag. Jag hade en baksmälla utan dess like, mitt hår stod åt alla håll och kanter, min man och jag hade inte haft sex på flera månader och jag var på en rak sträcka mot en skiljsmässa (utan att veta om det just då). Hur kunde hon ha det så bra? Och tre barn? Att hennes man aldrig var hemma var ingenting jag funderade över. Så var det ju bara.

Förhållanden är svåra. Det är aldrig bländande vitt, hur mycket många än försöker att få det att se ut. Jag känner inget "perfekt" par. Att två individer, med bagage och olika slags spöken, ska hålla ihop livet ut är en oerhört svår uppgift. Det krävs hårt arbete, mycket hårdare än i det professionella livet, och frågan är om vi ens vågar eller vill utföra vad som krävs. Ibland behöver man rota mycket djupare i sig själv, där det gör riktigt ont, för att kunna ta itu med nuet.

Under min skiljsmässa sa en numera mycket nära vän till mig något mycket klokt.
"Jag kan ge dig kärlek, men styrkan och energin hittar du hos dig själv"
Jag tror att han menade något annat när han sa det till mig, med effekten blev en rejäl omskakning och en livslång lärdom.
Visst erhåller man mycket styrka och energi genom den kärlek man får från sin partner och älskare, även från sina barn. Men primärt måste den komma från det inre jaget. Det måste finnas inombords annars kan man inte ge, vilket är något man måste göra i en relation. Att ge är nog det viktigaste av allt.

En annan viktig sak som jag har lärt mig är att man måste vara snäll. För ett tag sedan sa en man till mig att han söker en kvinna som är snäll. Först skrattade jag lite hånfullt åt detta uttryck - snäll. Hur mesigt låter inte det?  Samtidigt kunde jag inte släppa ordet. Jag har verkligen funderat och har till slut kommit fram till att han hade rätt. Det är klart att man måste vara snäll mot varandra. Det handlar inte om att vara god, i motsats till ond. Det handlar istället om att Inte glömma bort, vara omtänksam och hänsynsfull. Inte göra och säga saker som gör ont. And the bridge goes both ways

Hur patetiskt, enkelt och självklart låter inte det? Jag tror dock att det är bland det svåraste som finns i det dagliga livet. Det är mycket enklare att ta varandra för givet, att inte ha tid för omtänksamhet, uppmärksamhet, stöd, beröring och fina ord. Det är mycket lättare att köra på i 110 som vanligt. Fan, man är ju the power couple och det ser ut att gå hem ...

Plötsligt rör man inte vid varandra utom med piskande ord och i värsta fall även slag. Plötsligt önskar man vara någon annan stans, i någons bekräftande och varma famn, långt bort från det eländiga trasslet som hör vardagen till. Plötsligt står man där, i en skiljsmässa eller med en flaska i handen istället för sin älskades hjärta. 

Så, för alla er som lever i fullkomlig lycka idag, ska ha eller har barn, går in i en ny relation eller jobbar hårt på att få ihop er samexistens - Var snälla mot varandra. Ta hand om varandra och ge mycket av allt.

Jag vill passa på att tacka Nils och Catherine för att jag fick komma in i er familj, för era stora hjärtan och för att ni gjorde min helg så varm. Det här inlägget är tillägnat er.

Lyssna på det här:

http://www.youtube.com/watch?v=jfz1hJZP