Nätdejting - ett samtidens fenomen
Din chef är där, din shrink, din advokat, din revisor och din gynekolog - samtidigt. Många anonymt medan andra stoltserar med bild.
Det hela går ut på att få det andra könet att fastna för lite ord. Sedan skickas fler ord fram och tillbaka. Därefter följer en eller två bilder, helst i olika poser och situationer, och sen träffas man. Som kvinna behöver man inte ens lägga ut sin bild för att få olika intressenter. Det är därför bra att veta vad man vill ha och absolut inte vill ha. Var lika picky som i baren - i nyktert tillstånd.
För en säljare och marknadsförare är den första biten rätt enkel. Catchy rubrik och kort, inbjudande presentation. Vid eventuell vidare kommunikation gäller det att accentuera och dölja. Man slänger ur sig lite passande och häftiga citat, några diktverser, briljerar med ett fåtal mycket dolda talanger och försöker framstå som allmänt djup men på ett lätt sexigt och flirtig sätt. Ni vet - Madonnan, Horan och Simone de Beauvoir i ett. Et voilà! Här är jag. The woman of your dreams.
Därefter följer steg nummer två - skicka bild. Vi är ju trots allt människor och den fysiska attraktionen har en viss betydelse. Om man är kille och har gjort ett bra förjobb i steg nummer ett, är det följande momentet ett mindre problem eftersom "kvinnor blir kåta genom öronen" (Marquis de Sade - den mannen visste).
Steg nummer två är ofta förnippat med ångest, nervositet och vånda. Speciellt för oss som valt att inte lägga upp en bild i sin presentation då vi inte vill synas på Stureplan med "Nätdejtare" tatuerat på pannan. Här har jag valt att exprementera och konstaterat att det säkraste är the-hot-mama-blicken-kortet. Ni vet den där bilden som man själv blir förvånad över. Vita lögner är ok, inget grövre.
Om allt fortlöper som det ska är det dags att träffas. Det är ingen idé att vänta för länge med första dejten. Man vet ju aldrig vad som döljer sig bakom orden om man aldrig träffas.
En gång nätdejtade jag en läkare, en psykiatriker, som dessutom var jude (Är man förvånad över kombinationen? I don't think so!). Jag tänkte direkt på hur glad min mamma skulle bli om jag skulle träffa en sådan man. Så, Woody Allen here I come! Det började med att jag fastnade för hans presentation och svarade därför på hans mail. Han besatt verkligen ordets gåva. Hans brev var intrigerande och fascinerande. Orden var enkla samtidigt som samansättningarna och kombinationerna var fantastiska. Han var som en Pushkin - enkel och vacker.
Efter ett tag skickade han mig ett fotografi där han satt tillbakalutad mot en vägg och skuggorna föll på ett romantiskt sätt över hans ansikte. Detta gjorde ju att man inte riktigt kunde urskilja hans ansiktsdrag. Men vem tusan brydde sig. Fan, det såg ju bra ut i övrigt! Jag erbjöd en dejt. Då kom första varningen. Han meddelande mig att han hade ett handikap, som inte syntes, och det var inte mentalt. How bad can it be, tänkte jag.
Till slut kom det fram att han inte tålde dofter vilket innebar att han inte kunde träffas inomhus. Nummer ett - jag använder parfym. Nummer två - jag är oerhört social vilket innebär att jag ständigt träffar folk inne som ute, på middagar och event. Totalt okompatibelt, helt enkelt. Men jag fortsatte, som den ångvälten jag är. Jag erbjöd Josefinas. Det är ju utomhus, trevligt och inte för intimt för en första dejt. Men nej, det gick heller inte. Vi träffades till slut på Rosedals trädgård - efter stängning.
Han såg långt ifrån lika bra ut som hans kort antydde. Men ok, det kan man väl leva med. Vi satte oss ner under ett äppelträd och han drog fram en påse nötter och en liten flaska cola som vi delade på.
"Jag har cancer", sa han med detsamma.
Can you, please, hold on with the heavy stuff until the second date, at least? Jag hade verkligen träffat Woody Allen, i svensk tappning. Jag är ledsen, mamma, det funkade inte.
Jag går inte ut på så många nätträffar. Men då och då händer det. Det finns många, många konstiga typer där ute. Jag är troligtvis själv konstig. Man lever ju i sin egen verklighet. Jag trampade t ex rejält i klaveret genom att skriftligen skälla ut en rolig, trevlig och intressant man utan någon annan anledning än att han är man och jag hade PMS. Det finns inte en enda kvinna som inte förstår mig och eftersom vi utgör mer än 50 % av jordens befolkning behöver jag inte förklara mer än så.
En annan oförglömlig dejt var med en välkänd rikskapitalist i Stockholm. En mycket trevlig man som dessutom ser oerhört bra ut. Hans högsta önskan var och är att förvandla kvinnor till Barbiedockslikanande leksaker.
En levande Barbie
Allt började mycket bra. Vi pratade med varandra i telefon innan dejten och allt kändes i sin ordning. Han hämtade mig i sin Jagga och vi åkte till Raw på Rörstrandsgatan (bra dejting ställe faktiskt). Då Stockholm är en liten stad kom vi snabbt in på gemensamma bekanta som vi lätt skvallrade om. Han berättade om sina olika projekt, planer, intressen och jag självklart om mina. Allt förlöpte på som vanligt tills ögonblicket han erkände sin fetisch. Jag, som anser mig själv vara en relativt liberal person, lyssnade fascinerande på hur han ville förvandla mig, vilka kläder han skulle köpa till mig och vilka skor han ville se mig i (jag älskar skor). Men han ville absolut börja med att spruta in silikon i mina läppar.
Wow .... Bromsa in och backa.... Han ville göra mina läppar större? Jag som redan har naturligt mycket stora läppar skulle ju se ut som Yassir Arafat om jag sprutade in silikon i läpparna. Men herrn ville innerligt göra de ännu större. Efter ett tag tog jag en taxi hem. Kl 01:30 samma kväll kom det ett MMS med en bild på hans könsorgan. Hm?! Men, hey, det funkar kanske på en del?
Vi stöter på varandra då och då på Sturehof och Riche. Ger varandra en puss på kinden som man bör. Han är en mycket trevlig man. Så ifall det finns någon tjej där ute som vill bli omhändertagen och omgjord är det bara att skriva till mig så ska jag förmedla kontakten. Jag hoppas innerligt att han hittar sin Barbie doll en dag.
Jag vet inte om detta sätt att dejta är så nytt ändå. Redan under medeltiden skickade man porträtt till varandra med budbärare och skrev brev fram och tillbaka. Det är tiden som gör skillnaden. Allt ska gå så mycket snabbare. Det ska "klicka", som det heter, innan man ens träffats. Dessutom finns nu möjligheten att "kolla upp" om ens dejt är ute och fortsätter söka på nätet vilket innebär att möjligheten av kontroll nu finns. "Jag har sett att hon är ute på nätet, fortfarande".
I det stora hela är nätdejting ett roligt fenomen. Det är ju trots allt ett av många sätt att träffa folk på. Jag tror dock att det bästa är att ständigt utöka sin bekanskapskrets, bjuda på middagar, gå på fester, vara allmänt social och sprida ut budskapet:
Jag är singel!
Till slut vill jag bara rekommendera en rolig artikel om hur man bör leva för att bli 113 år:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/varldens-aldste-man-dod-1.914071
Det hela går ut på att få det andra könet att fastna för lite ord. Sedan skickas fler ord fram och tillbaka. Därefter följer en eller två bilder, helst i olika poser och situationer, och sen träffas man. Som kvinna behöver man inte ens lägga ut sin bild för att få olika intressenter. Det är därför bra att veta vad man vill ha och absolut inte vill ha. Var lika picky som i baren - i nyktert tillstånd.
För en säljare och marknadsförare är den första biten rätt enkel. Catchy rubrik och kort, inbjudande presentation. Vid eventuell vidare kommunikation gäller det att accentuera och dölja. Man slänger ur sig lite passande och häftiga citat, några diktverser, briljerar med ett fåtal mycket dolda talanger och försöker framstå som allmänt djup men på ett lätt sexigt och flirtig sätt. Ni vet - Madonnan, Horan och Simone de Beauvoir i ett. Et voilà! Här är jag. The woman of your dreams.
Därefter följer steg nummer två - skicka bild. Vi är ju trots allt människor och den fysiska attraktionen har en viss betydelse. Om man är kille och har gjort ett bra förjobb i steg nummer ett, är det följande momentet ett mindre problem eftersom "kvinnor blir kåta genom öronen" (Marquis de Sade - den mannen visste).
Steg nummer två är ofta förnippat med ångest, nervositet och vånda. Speciellt för oss som valt att inte lägga upp en bild i sin presentation då vi inte vill synas på Stureplan med "Nätdejtare" tatuerat på pannan. Här har jag valt att exprementera och konstaterat att det säkraste är the-hot-mama-blicken-kortet. Ni vet den där bilden som man själv blir förvånad över. Vita lögner är ok, inget grövre.
Om allt fortlöper som det ska är det dags att träffas. Det är ingen idé att vänta för länge med första dejten. Man vet ju aldrig vad som döljer sig bakom orden om man aldrig träffas.
En gång nätdejtade jag en läkare, en psykiatriker, som dessutom var jude (Är man förvånad över kombinationen? I don't think so!). Jag tänkte direkt på hur glad min mamma skulle bli om jag skulle träffa en sådan man. Så, Woody Allen here I come! Det började med att jag fastnade för hans presentation och svarade därför på hans mail. Han besatt verkligen ordets gåva. Hans brev var intrigerande och fascinerande. Orden var enkla samtidigt som samansättningarna och kombinationerna var fantastiska. Han var som en Pushkin - enkel och vacker.
Efter ett tag skickade han mig ett fotografi där han satt tillbakalutad mot en vägg och skuggorna föll på ett romantiskt sätt över hans ansikte. Detta gjorde ju att man inte riktigt kunde urskilja hans ansiktsdrag. Men vem tusan brydde sig. Fan, det såg ju bra ut i övrigt! Jag erbjöd en dejt. Då kom första varningen. Han meddelande mig att han hade ett handikap, som inte syntes, och det var inte mentalt. How bad can it be, tänkte jag.
Till slut kom det fram att han inte tålde dofter vilket innebar att han inte kunde träffas inomhus. Nummer ett - jag använder parfym. Nummer två - jag är oerhört social vilket innebär att jag ständigt träffar folk inne som ute, på middagar och event. Totalt okompatibelt, helt enkelt. Men jag fortsatte, som den ångvälten jag är. Jag erbjöd Josefinas. Det är ju utomhus, trevligt och inte för intimt för en första dejt. Men nej, det gick heller inte. Vi träffades till slut på Rosedals trädgård - efter stängning.
Han såg långt ifrån lika bra ut som hans kort antydde. Men ok, det kan man väl leva med. Vi satte oss ner under ett äppelträd och han drog fram en påse nötter och en liten flaska cola som vi delade på.
"Jag har cancer", sa han med detsamma.
Can you, please, hold on with the heavy stuff until the second date, at least? Jag hade verkligen träffat Woody Allen, i svensk tappning. Jag är ledsen, mamma, det funkade inte.
Jag går inte ut på så många nätträffar. Men då och då händer det. Det finns många, många konstiga typer där ute. Jag är troligtvis själv konstig. Man lever ju i sin egen verklighet. Jag trampade t ex rejält i klaveret genom att skriftligen skälla ut en rolig, trevlig och intressant man utan någon annan anledning än att han är man och jag hade PMS. Det finns inte en enda kvinna som inte förstår mig och eftersom vi utgör mer än 50 % av jordens befolkning behöver jag inte förklara mer än så.
En annan oförglömlig dejt var med en välkänd rikskapitalist i Stockholm. En mycket trevlig man som dessutom ser oerhört bra ut. Hans högsta önskan var och är att förvandla kvinnor till Barbiedockslikanande leksaker.
En levande Barbie
Allt började mycket bra. Vi pratade med varandra i telefon innan dejten och allt kändes i sin ordning. Han hämtade mig i sin Jagga och vi åkte till Raw på Rörstrandsgatan (bra dejting ställe faktiskt). Då Stockholm är en liten stad kom vi snabbt in på gemensamma bekanta som vi lätt skvallrade om. Han berättade om sina olika projekt, planer, intressen och jag självklart om mina. Allt förlöpte på som vanligt tills ögonblicket han erkände sin fetisch. Jag, som anser mig själv vara en relativt liberal person, lyssnade fascinerande på hur han ville förvandla mig, vilka kläder han skulle köpa till mig och vilka skor han ville se mig i (jag älskar skor). Men han ville absolut börja med att spruta in silikon i mina läppar.
Wow .... Bromsa in och backa.... Han ville göra mina läppar större? Jag som redan har naturligt mycket stora läppar skulle ju se ut som Yassir Arafat om jag sprutade in silikon i läpparna. Men herrn ville innerligt göra de ännu större. Efter ett tag tog jag en taxi hem. Kl 01:30 samma kväll kom det ett MMS med en bild på hans könsorgan. Hm?! Men, hey, det funkar kanske på en del?
Vi stöter på varandra då och då på Sturehof och Riche. Ger varandra en puss på kinden som man bör. Han är en mycket trevlig man. Så ifall det finns någon tjej där ute som vill bli omhändertagen och omgjord är det bara att skriva till mig så ska jag förmedla kontakten. Jag hoppas innerligt att han hittar sin Barbie doll en dag.
Jag vet inte om detta sätt att dejta är så nytt ändå. Redan under medeltiden skickade man porträtt till varandra med budbärare och skrev brev fram och tillbaka. Det är tiden som gör skillnaden. Allt ska gå så mycket snabbare. Det ska "klicka", som det heter, innan man ens träffats. Dessutom finns nu möjligheten att "kolla upp" om ens dejt är ute och fortsätter söka på nätet vilket innebär att möjligheten av kontroll nu finns. "Jag har sett att hon är ute på nätet, fortfarande".
I det stora hela är nätdejting ett roligt fenomen. Det är ju trots allt ett av många sätt att träffa folk på. Jag tror dock att det bästa är att ständigt utöka sin bekanskapskrets, bjuda på middagar, gå på fester, vara allmänt social och sprida ut budskapet:
Jag är singel!
Till slut vill jag bara rekommendera en rolig artikel om hur man bör leva för att bli 113 år:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/varldens-aldste-man-dod-1.914071
Kommentarer
Postat av: Miki
Hahaha!!!
Det var roligt att lasa, speciellt eftersom jag aldrig natdejtat! Sa det ar sa det funkar?!!
Very educational!
Postat av: Mymlan
Underbart! Jag vill läsa meeeeeeeeeeeeeeera!!!!
Postat av: Madonnan
Oj! Är det så det går till numera! Och undrar om han hittar sin Barbiedocka till slut...
Roligt och intressant att läsa:D
Ha det fint!
Postat av: Your Cuz
You're single? No way!!! Your stories are bizzare...I'm shocked i-dating didn't work out. SHOCKED!
Postat av: Johanna
Vilken galen och underhållande historia - tack för att du delar med dig!
Trackback
